Dr Fredricksson

Från tidskriften Bokvännen nr. 6 1985, skrivet av Kungliga bibliotekets bibliotekarie, Erik Eriksson:

I mars 1910 blir Ofson om inte be­römd så åtminstone beryktad. Han fi­gurerar i tidningarna och i en blir han presenterad som "Furst Olsson. E.o. notarien i K. generaltullstyrelsen, fångvårdstyrelsen m.m. m.m. Knas Sven-Olber-Frederiks-Ofson-Olsson från Västervik."

 Bild från tidskriften Bokvännen nr. 5 1985

Han var född i Gärdsrum 1882, men familjen flyttade tidigt till Västervik, där fadern var verksam som destilla­tör, d v s sålde brända och destillerade drycker. Fadern Oscar Fredrik var ti­digare handlande och hotellägare. Modern var Maria Karolina Julander, och i det namnet skulle sonen i olika sammanhang finna anknytning till fle­ra furstehus i Europa. I en artikel av honom om Marie Madeleine Juhl i 9-10 av Ridå 1909 dyker det upp en furstinna Marie-Caroline de Juhl-et­Ander.

Sven Olber gick i Västerviks läro­verk, där han avlägger studentexa­men 1902. 1 det sammanhanget för­mår han rektorn att ändra hans efter­namn till Dauders, men när han sedan kommit till Paris skriver han till rek­torn och ber att få tillbaka sitt son­namn i studentbetyget. Dauders eller d'Auders kommer att dyka upp i and­ra sammanhang.
Uppståndelsen kring honom 1910 berodde på att ett parti kakao från en holländsk exportör beslagtagits av tullen i Sundsvall. Holländske ministern klagade hos generaltullstyrelsen, vilket medförde att e o notarien Sven Ofson sändes till ministern för att förklara det skedda. Notarie Ofson pre­senterade ett visitkort där titeln var: "Dir. General. Officer e.o. of the Customs Department". Visitkortet fick ministern att tro att det var gene­raldirektören som sökt honom och fordrade en förklaring. Ofson svarade att Dir. General. inte betydde general­ direktör utan generaltullstyrelsen. Of­ficer betyder ju tjänsteman och titeln blir då helt korrekt tjänsteman vid generaltullstyrelsen. Att han i andra sammanhang kallat sig attache berodde på att han varit anställd hos danske titulärkonsuln i Västervik. Attache behövde inte be­tyda mer än biträde, och eftersom Of­son varit biträde på ett konsulat var beteckningen konsulatsattache fullt motiverad. Titeln exkapten, som han också använt, motiverar han med att han haft tillstånd att föra fritidsbåt i skärgården. I en intervju i Dagens Nyheter lyder hans slutkläm: "En ti­tel måste man ha. Seden är en gång sådan i det här landet."
Dagens Nyheter tar upp Ofsons tit­lar i flera artiklar och låter en medar­betare undersöka hans studentbetyg och frejdebetyg, som det då hette, på olika pastorsexpeditioner. Denne be­sökte Jakobs, Klaras, Adolf Fredriks, Gustav Vasas och Romerska Katolska kyrkans; Ofson hade nämligen konverterat under tiden. Så här blir resultatet:
1. Frederik Sven Olber Olsson
2. Exofficeren Fredrik Sven Olber Olsson
3. Exofficer Sir Fredrik SvenOlber Ofson
4. Exofficeren Attachen Knas Svenolber Fredriks-Ofson
JO och kriminalpolisen tog upp saken och kom till samma resultat, men det föranledde ingen åtgärd. Generaldirektören för tullverket vidtog inte heller någon åtgärd, då han inte fått någon skrivelse i ärendet. Som ämbetsman brydde han sig inte om vad tidningarna skrev. Att största delen av de handlingar som Ofson blivit antagen vid verket på hade försvunnit fann han inte vara något anmärkningsvärt. I ett uttalande av Ofsons närmaste chefer på generaltullstyrelsen säges att han "under sin tjänstgöring där alltid uppträtt fullt korrekt och med nit och skicklighet utfört anförtrott arbete".
Den som träffat Ofson har lätt att förstå att de låtit sig duperas. Han var alltid proper, uppträdde älskvärt och korrekt och med, som Waldemar Lindholm skrev, en glimt i ögat. Föga stämmer det överens med de befängdheter- han- levererade i sina många småskrifter. Det är också en gåta vad han livnärde sig på. En extraordinarielön i ett statligt verk på den tiden var långt under existensminimum, och hans verksamhet som fri skriftställare kunde knappast ge några större inkomster.
Den legendariske KB-kunden E H Thörnberg, som också kom från Västervik och kände till faderns spritaffär, följde Ofsons öden mycket noga men hade inget ofördelaktigt att berätta om honom i ekonomiskt avseende. Intresset i tidningarna höll i sig någon månad, till dess man kunde meddela att han strukits ur tullverkets rulla.
Ofson hade också en konstnärlig ådra, som redan 1909 avslöjades i samma nummer av Ridå där artikeln om Maria Madeleine Juhl var införd. Med hans tecknade självporträtt ingår en artikel om Knas Rurikof som aktör. Den börjar:
"En hofteaterföreställning ägde härom dagen rum i kejserliga palatset Tsarskoje Selo. Den bekanta pseudonymen 'Knas Rurikof uppträdde därvid i en af hufvudrollerna i Schillers tragedi Bruden från Messina hvilken af honom själf öfversatts till ryska språket."
Medverkade gjorde även artister från kejserliga Alexandrateatern och övriga roller var fördelade mellan gardesofficerare. "Spektaklet försiggick inför kejsaren." Vi får också veta att Knas Rurikof är "känd för sin dramatiska talang, särskildt som återgifvare af Hamlet."
Men skådespeleriet gav inte nog utbyte för denne konstnärsbegåvning. Han skulle även framträda som målare. Det gör han på hösten 1910, då rabaldret kring tjänsten i tullverket något bedarrat. I mitten på september detta år meddelas att Claes Hultbergs konsthandel skall öppna en mindre utställning av S Dauders (d v s det namn Ofson ville ha infört i sitt studentbetyg). Utställningen får en utförlig och nedgörande kritik av Axel Tallberg i Nya Dagligt Allehanda den 27 september.
Dagen därpå har Tallberg en ny artikel inne: "Knas Ofson som symbolistisk målare. Groft skämt med allmänheten." Utställningen uppgavs vara en rest av en större sådan i Petersburg med över hundra målningar, en av publik och recensenter högt lovordad utställning, där huvudparten såldes till "högt uppdrivna pris". Tallbergs kontakter i Petersburg kände inte till någon sådan utställning, och namnet Dauders var helt obekant.
Claes Hultberg gör ett inlägg den 29 september och berättar bl a att utställaren inte uppgivit någon adress och att kollektionen överlämnats till konsthandelns representant vid ett möte ute på stan. Hultberg säger att han, när han fick se målningarna, fann "att de icke kunde sägas vara sämre än dem tillhörande vår genomsnittsnivå".

Den 29 september tar Dagens Nyheter upp utställningen och är lika negativ. DN behöver inte göra några längre utläggningar om Ofsons förflutna, då man ett halvår tidigare ordentligt utrett detta. Dagen efter har DA en artikel om "Knas Svenolber och Sar Peladan". Det är ett långt inlägg av Ofson, som var en entusiastisk beundrare av symbolistskalden. Att Nobelbiblioteket nu har en icke föraktlig samling av dennes skrifter tycks vara Ofsons förtjänst.
I sin skrift Peladan, ecrivain et catholique, Wien 1910, skriver Ofson i KB:s exemplar: "Ma bibliotheque Peladane est deposee dans 'Nobelbiblioteket' å Stockholm." Ofson har tydligen besökt Peladan vid flera tillfällen på Chäteau Villenoy par Meaux och då medfört hem La science de l'Amour med tillägnan till riksbibliotekarien E W Dahlgren, vars kontakter med Nobelstiftelsen var väl bekanta. Ett område där Ofson kunde känna sig som Peladans lärjunge var det genealogiska. Peladan ansåg sig härstamma från de babyloniska konungarna. Det var därför han kallade sig Sar. Onekligen ett strå vassare än Ofsons Knas.
Före 1910 har Ofson medverkat i flera tidskrifter, huvudsakligen dock i Vårt fosterland och dess försvar. Han är starkt intresserad av Ryssland och vid tsarens besök i Stockholm 1909 har han en artikel som kritiserar de ofördelaktiga rykten som spreds om tsaren. Berömmet är översvallande och artikeln är signerad Chancellier, men uppgifterna anses komma från en Signatur Deson. Redan i november 1908 tar Knas Ofson tsaren Nikolaus II i försvar.
KB:s exemplar av numret 5/11 är censurerat, troligen i Finland, och det kommer säkerligen från Ofson själv. Uppsala universitetsbibliotek har ett arkivexemplar med samma nummer med annan datering och annat innehåll. Där finns en artikel om Georg von Rosen med rubriken "Mästaren". Året därpå är ett genmäle från konstnären infört, vartill redaktionen meddelar att artikeln var en översättning av Dauders och syftet var att visa på von Rosens europeiska berömmelse. Det finns ingen anledning att gå in på andra artiklar signerade t ex Sven Svenske. Sr Ol-Osc-son F eller, i fråga om en revolution i Turkiet, Pr De Son Efendi.
Svenolber-Fredriksson af Son ger 1910 ut ett litet praktverk, Oscar den Fredrikes testamente, i tre häften och
med vårdad typografisk utstyrsel. Den innehåller, enligt vad han själv uppger, sentenser och tal på olika språk av Oscar II som han samlat. I tredje häftets slut finns invikt ett blad med kungens bild och sorgkanter. Där meddelas på engelska att verket är en hyllning till den bortgångne konungen, tillägnad "the most illustrious Adressee by the Director of the Publicist-Bureau: Sr. Fredriks Of . Son, Amanuensis Extraordinary of the Direction General of His Majesty's Prisons". Ofson åberopar här en tjänst som han aldrig uppehållit, i ett verk där han bara var inskriven.
Efter de ryska reportageböckerna 1918 kom året därpå Söderköpings minne, ett opus helt i Ofsons stil. När Ofson varit borta från Stockholm någon längre tid, brukade han antyda att han varit i Centraleuropa eller på Balkan och hjälpt någon regering att lösa svåra och intrikata politiska problem. Den pensionerade lektor Hjalmar Wallberger, som njöt sitt otium i Söderköping, kunde vid besök i Stockholm avslöja att det var i Söderköping Ofson synts hela tiden.
Att gå igenom alla de småskrifter han gav ut under samlingsrubriker som "Diplomatarium Nobilium" eller "Gesta Gothorum" är här inte möjligt. KB:s samling av Ofsoniana kunde 1950 kompletteras genom att en mängd av hans skrifter gick på bokauktion. Nämnas kan en rätt omfattande bok, som kom 1935: Werner. Pictor Rosicrusianus 1837-1903. Den inleds med ett förord av Olle Hjortzberg. Adolf Gudfast (Gotthard) Werner tillhörde enligt Ofson Peladans brödraskap Rose Croix. Texten i boken är inte särskilt ofsonsk, vilket beror på att den bygger på Werners egna självbiografiska anteckningar och brev samt utdrag ur konsthistoriska framställningar och recensioner.
Nazismens framväxt förde med sig ett mer allmänt intresse för rasfrågor, något som passar Ofson förträffligt. Han får kontakt med Herman Lundborg och blir oavlönat biträde vid dennes rasbiologiska institut i Uppsala. I hans serie "Diplomatarium Nobilium" utkommer 1931 Nobiles et ignobiles med introduktion av professor Lundborg. Där fastslår denne att det är i de gamla bondeätterna som man finner den ur rassynpunkt verkliga adeln, "medann adelståndet ej sällan hyser inom sig undermåliga individer". Till detta bidrar Ofson med en artikel kallad "Från Riddarhuset till Rackarplatsen". På trettio sidor räknar han upp ädlingar som dömts för olika brott, alltifrån Stockholms blodbad till mördaren Gyllenpalm 1917.
De som kände till denna och liknande skrifter och visste att han var en betydande kraft i Skandinaviska Släkt Studie Samfundet (SSSS) måste anse honom som självskriven i någon av de många naziinspirerade gruppbildningar som omkring 1930 växte upp överallt. SSSS uppgav i ett inlägg i Svenska Dagbladet 1931 att det hade till uppgift att bedriva släktforskning på rasbiologisk grund.
Det var många som försökte få Ofson att avslöja var han hörde hemma, men han slingrade sig alltid undan. Själv gjorde jag ett tafatt försök en gång, då vi samtalade på övre galleriet i KB: läsesal. Försöket misslyckades naturligtvis.
Genealogia Gothica, som började utkomma 1930 med Ofsons handgångne man Erik C:son Swartz som redaktör utsattes för en nedgörande kritik av personhistorikern Bengt Hildebrand i Historisk tidskrift 1931. Hildebrand visste mycket väl att Ofson låg bakom, men han lät Swartz, som var son till statsministern och universitetskanslern Carl Swartz, få hela ansvaret.
Det skulle bli nazismen som orsakade det ofsonska fantasirikets nedgång och fall. Hitlers jordbruksminister Richard Walther Darre sände sin svåger Manfred von Knobelsdorf till Sverige för att forska efter fru Darres svenska bakgrund. Man vände sig till SSSS för att få en vägledare, och där ställde sig naturligtvis Ofson till förfogande. Valet av genealogisk expert väckte oro i de kretsar som kände till Ofsons forskningar.
Den 14 april 1937 kunde man i Svenska Dagbladet läsa en artikel som i det närmaste är en avrättning: "Knas Ofson i aktion som släktforskarens doktor Frederickson. Tullnotarien har använt omväxlande fantasinamn sedan 1910. Egendomligt och intensivt författarskap - akademier och ordnar med klingande namn." Här avslöjas helt hans olämplighet som forskare.
Ofson återvände till Söderköping och Örtomta, där han sade sig ha sitt ursprung. På en kulle vid Göstads Mellangård hade han sex år tidigare köpt en tomt. Där började han nu bygga en riddarborg. Dess krenelerade murar var i själva verket av trä, men på avstånd såg de ut att vara murade. Grannarna tyckte att riddarborgen trotsade alla vedertagna föreställningar om hur ett sommarnöje skulle se ut.
Ofson avled i april 1944, men dödsfallet blev inte allmänt känt förrän ett halvår senare. Till nekrologförfattaren i Östgöta Correspondenten säger Örtomtaborna i oktober 1944: "Han var snäll och artig och gjorde ingen något förnär, men inte var det lätt att förstå sig på honom."